Fallstudie i skolios och stötvåg
Stötvåg och skolios
Skolios är ett vanligt problem för rullstolsanvändare med cerebral pares (CP) och har en direkt inverkan på deras livskvalitet. Det påverkar också hur länge de kan sitta upprätt i sin rullstol. Därför genomförde jag 2 stötvågsbehandlingsprogram i kliniken på 2 unga (17 och 23 år gamla) rullstolsanvändare med skolios. Syftet var att se hur behandlingen påverkade deras livskvalitet med 3 behandlingar med ett standardprotokoll, inspirerat av en studie av MireaA1, OnoseG2, PadureL1 och RosulescuE3. Man tittade på hur man kan förbättra funktionen och minska smärtan i de drabbade musklerna. Deras slutsats var följande:
ESWT, tillämpad i 3 sessioner, med 0,15 mJ/ mm2, med 500 stötar/min och 10 Hz som frekvens kan minska spasticitetsnivån hos barnen och smärtan som orsakas av den samt förbättra den grovmotoriska funktionen.
Testuppställning
Det experiment jag satte upp var 3 behandlingar med ett protokoll som fokuserade på de muskler som påverkade ryggradens krökning, dvs. de muskler som hade störst grad av hypertonus. Ett protokoll med 2000 skott av fokuserad stötvåg med en intensitet på 0,20 mJ/mm användes. Arbete utfördes kring den långa raka ryggsträckaren och angränsande muskler som påverkade den enskilda patienten. Därefter avfyrades 500 skott av fokuserad stötvåg med en intensitet på 0,20 mJ/mm mot Illacus (muskeln som fäster vid höftleden) på den mest påverkade sidan. Slutligen avfyrades 2000 radiella stötvågsskott mot Psoas Major (den djupa höftböjaren) med en intensitet på 2,0 bar. Vi gjorde detta 3 gånger med en veckas mellanrum. Uppföljning gjordes sedan 1 och 2 månader efter avslutad behandling.
Jag har tidigare genomfört ett mer intensivt fallstudieprogram med samma grupp, vilket visade på en positiv förbättring. Här var programmet dock 8 behandlingar under 4 veckor.
Utrustningen för behandlingen har varit en Storz Duolith SD1 T-Top Ultra och en Storz Masterpuls MP50 Ultra.
Resultat
Båda deltagarna har svår skolios och påverkas därför av matsmältning och andning. Det innebär att det fortfarande finns olika smärtsymtom som kan vara svåra att skilja från varandra. Föräldrarna till de två patienterna noterade dock mindre muskeltonus och mer flexibilitet i vardagen. Detta ökade den tid som tillbringades sittande i rullstolen. Motivationen att träna/sitta styrs av smärtnivån, och efterbehandlingssjukdomar relaterade till matsmältning och influensa hos deltagarna har gjort det svårt att bedöma 100% på de inställda parametrarna i förhållande till motivation och sitttid.
CP-patientgruppen påverkas ofta av sjukdom, vilket kan göra det svårt att göra en 100% klinisk bedömning baserad på fastställda kriterier. Liksom i andra studier om CP och Shockwave har det visat sig ha en positiv inverkan på smärta och funktionsnivå i synnerhet.
Samma dos och intensitet används för alla behandlingar. Detta bör varieras från person till person och som svar på deras smärtnivå i framtida behandlingsprogram. Detta för att säkerställa att programmet får största möjliga effekt.
Slutsats
3 behandlingar med en veckas mellanrum ger en minskning av smärtnivåer och muskeltonus i upp till 2 månader efter behandlingen för rullstolsanvändare med skolios och CP.